jag packade ner det sista av min grejer och stängde väskan.

jag kände tårarna bränna innanför ögonlocken.

*tillbakablick*

- Emilia vi måste prata med dig sa min moster
- jag kommer sa jag surt och gick ner till köket

pappa och min moster Agneta var tillsammans och hade varit det sen efter mammas död som var för 5 månader sedan. jag visste att dom hade varit tillsammans innan dess och hade många gånger anklagat dom för mordet på mamma.

- vad? frågade jag och såg dom sitta vid bordet.
- sätt dig sa pappa
- varför? frågade jag surt
- gör som din pappa säger sa moster.
jag drog ut stolen och satte mig ner.
- vad var det ni ville? frågade jag lite snällare.
-jo vi har tänkt... och eftersom din pappa är arbetslös och jag bara jobbar halvtid och vi har två andra barn att ta hand om så har vi bestämt att.. du kan inte bo här längre..
- va?!?!? frågade jag
- du hörde Emilia... det finns en familj i Texas som kan tänka sig att adoptera dig. dom har en dotter och en son. dottern är 24 och sonen är i din ålder tror jag.
- tror ni att ni bara kan göra såhär?
- ja! sa pappa. flyget går om tre timmar så sätt fart och packa och säg hejdå till dina syskon.

jag for upp från stolen och sprang upp till mitt rum!

*tillbaka till nutid*

Jag gick till mina syskons rum. dom var tvillingar. det var Evan och Johanna och dom var bara tre år.

jag gick fram till dom och kramade om dom. De hade ingen aning om vad som skulle hända.
- jag älskar er sa jag samtidigt som en tår föll. glöm aldrig det. lyssna på Moster och pappa och var dom änglar jag vet att ni är! hejdå sa jag och släppte dom.

jag gick till mitt rum och hämtade mina två väskor. det var allt jag fick ta med mig.

jag tog ner dom för trappan och gick ut till bilen.

det kändes som en evighet till vi äntligen kom fram till flygplatsen.
pappa kramade mig snabbt sen lät han mig gå till säkerhetskontrollen själv.

efter fem minuter satt jag på planet redo för lyft. fast jag var nog inte riktigt redo för detta egentligen. jag ville inte lämna mitt hem i sverige för att vara hos någon adoptivfamilj i texas.. men det var bara 3 år tills jag kan flytta hemifrån så!

jag tog upp min mobil och satte hörlurarna i öronen. jag klickade igång musiken och det fick bli "life is a highway" med Rascall Flatts. jag slöt ögonen och lyssnade på musiken.

efter ca. 4 timmar bad flygvärdinnorna oss att ta på oss bältet och vara berädda för landning.

när vi landat gick jag av så fort som möjligt och hämtade mina väskor.

jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig till min fosterfamilj för jag visste inte var dom bodde och jag visste inte om dom skulle hämta mig..

jag satte mig på en bänk och efter ett tag när där inte var så många människor kvar såg jag en kvinna som såg orolig ut och som höll upp en skylt där det stod Emilia Larsson på!

jag gick mot skylten och ett leende spred sig på kvinnans ansikte.

- hej är du Emilia Larsson från sverige? frågade kvinnan
- ja svarade jag
- jag är Nicolé din fostermamma :) 
- hej!
- hej vill du hänga med mig?
- jag tror inte jag har något val svarade jag!!
hon skrattade lite.

vi gick till hennes bil och efter 20 minuter var vi framme.

i bilen hade vi snackat om allt mellan himmel och jord och det var första gången på länge jag kände att någon ville lyssna på mig.

jag klev ut ur bilen och blev chokad av detta fantastiska huset.
- wow var det enda som jag fick fram.
- kom Emilia så går vi in sa Nicolé som hade tagit mina väskor.
- jag kan ta väskorna sa jag men nicolé fortsatte bara gå som att hon inte hörde mig.

- Conrad, Elisabeth, Alex kom ner Emilia har kommit.
jag tog av mig mina skor och var i chocktillstånd.

tapeterna var i någon fin gul/vit kräm färg och en jättestor vit virveltrappa och växter.

alla kom jättefort.

- hej jag är Conrad sa mannen som jag skulle kalla pappa
jag log lite smått.
- jag är Elisabeth och detta är mig idiot till bror Alex sa Elisabeth glatt och log mot mig.
- hej! jag är Emilia sa jag blygt.
- Alex kan inte du hjälpa Emilia upp med hennes väskor till hennes rum? kanske hjälpa henne att packa upp så börjar vi på lite frukost! sa Nicolé
- jaja sa Alex och tog båda väskorna.
- jag kan ta dom om du inte vill sa jag
- men jag vill

vi gick upp och när jag kom till mitt rum kom jag i chocktillstånd ännu en gång.
tapeterna var vit/rosa krämfärgade det var trägolv, jag hade en balkong med en jacuzzi som rymde minst 20 personer, min säg var värkligen king size och så hade jag sänghimmel.
jag hade en walk-in closet. ja det var som i en dröm.

där var dessutom ett skrivbord med en dator, ett sminkbord med massor med kändis parfymer och smink. som sagt jag var verkligen i himlen.

jag kastade mig i sängen utan att tänka på att Alex var där.

- sååå sköööön!!!!
- är den?
- jaaa vill du testa den? frågade jag!
-visst sa han och satte sig bredvid mig där jag låg.
- coolt att jag kan kalla dig för mig syrra sen i skolan. alla kommer att bli så avundsjuka :)
. varför då? undrade jag
- för att du ser ut som du gör. du är ju jätte vacker.
- aawww tack så mycket sa jag.

jag kände att ögonen slocknade och rätt som det var så sov jag.

________________________________________________________________


förlåt att det tog tid men jag har passat barn idag så jag har hunnit skriva bara små delar i tagen och jag är jätte död eller ja trött!

men iallafall 1 komentar för nästa? snälla :)<3

- Xx AJ<3